Socialdemokraterne i Sverige er i en næsten eksistentiel krise. Partiet fik i 2010 sit ringeste valg siden 1914, den konservative statsminister Frederik Reinfeldt er populær og præsterer i øjeblikket fremragende økonomiske nøgletal.

Partiet nedsatte efter valgnederlaget en 'kriskommission', der nu har barslet med et digert værk forud for partiets kongres senere på måneden, hvor Mona Sahlins afløser skal vælges. Gennem 118 sider analyserer partiets top, hvordan det dog kunne gå så galt.

Dokumentet giver flashbacks til det danske socialdemokratis diskussioner i de sene halvfemsere. Rådvildheden stråler ud af siderne, der er proppet med socialdemokratiske fraser, men giver ganske få konkrete anvisninger på, hvad man dog skal stille op.

Fra et dansk perspektiv er det totale fravær af udlændinge- og integrationsdebatten særdeles iøjnefaldende. Den socialdemokratiske analyse af Sverigemoderaternes fremvækst ligner til forveksling de tidlige danske forklaringer på Pia Kjærsgaards succes:

För det första så måste Sverigedemokraternas framgångar ses mot bakgrund av att Sverige nu har en historia av 20 år av arbetslöshet. När de sociala problemen tilltar, så är det lätt för främlingsfientliga krafter att ställa grupp mot grupp och odla ett syndabockstänkande.

 

Sverigedemokraterna har utnyttjat den osäkerhet som globaliseringen innebär för vissa grupper som är mer utsatta för dess nackdelar. Samtidigt så ska man komma ihåg att främlingsfientligheten generellt sett inte ökat i Sverige, tvärtom. Sedan 1990-talet så har den minskat.

Med andre ord: Der er ikke rigtig nogle problemer, men Sverigedemokraterne har kunnet spillet på frygten hos de arbejdsløse og globaliseringsangste. Rapporten fortsætter:

För det andra så har Sverigedemokraterna kunnat rida på sitt martyrskap. De utmålar sig som särbehandlade sanningssägare, som mobbas av företrädare för den politiska eliten.

I det sammanhanget så vill vi peka på att vårt sätt att ta upp Sverigedemokraterna i valrörelsen kan ha varit kontraproduktivt. Då sa vi att vi som parti aldrig skulle samarbeta med dem, och utmanade de borgerliga att ge samma löfte. [...]

 

Det är visserligen en korrekt linje; vi ska inte samarbeta med detta främlingsfientliga och löntagarfientliga parti. Men utspelet gjorde att SD ytterligare kunde spela på sitt föregivna martyrskap, och det förde dessutom över diskussionen från sakpolitiken till det politiska spelet, d v s till ett vem-tar-vem-spel efter valet. Det hade varit klokare att, om man nu över huvud taget skulle ta upp Sverigedemokraterna i valrörelsen, i så fall inrikta sig på att kritisera dem sakpolitiskt.

Altså: Det var en brøler af Sahlin, at kalde Sverigedemokraterne for ikke-stuerene. Den kender vi jo også her til lands. Men det virker som om, der er en vis uenighed om alternativet: Skulle man have tiet Sverigedemokraterne ihjel eller udfordret dem på konkrete politikområder. Man må håbe for de svenske socialdemokrater at de lærer af det danske søsterpartis dyrekøbte erfaringer her, og også begynder at interessere sig stærkere for de konkrete problemer som indvandringen har medført.

Inspiration kan findes i den aktuelle debat mellem storebror og lillebror.