Du har ingen artikler på din læseliste

Hvis du ser en artikel, du gerne vil læse lidt senere, kan du klikke på dette ikon

Så bliver artiklen føjet til din læseliste, som du altid kan finde her, så du kan læse videre hvor du vil og når du vil.

Læs nu
Du har ingen artikler på din læseliste
Artiklen er føjet til din læseliste Du har ulæste artikler på din læseliste

Næste:
Næste:
Anders Hansson
Foto: Anders Hansson

Træt. 12-årige Joud al-Hammoud sammen med sin lillebror.

Flygtningestrøm
Læs artiklen senere Gemt (klik for at fjerne) Læst

På Öresundsbron blir flyktingkrisen synlig

Politiken bringer i samarbejde med Dagens Nyheter en reportage på svensk fra Øresundsbroen, hvor flygtningekrisen er meget synlig.

Flygtningestrøm
Læs artiklen senere Gemt (klik for at fjerne) Læst

Malmö C, 00.29.

Betong i hjärtat

»Sara, nu kommer det massor!«

»Okej.«

28-åriga Sara Talaee-Mofrad är sedan tre veckor frikopplad från sitt vanliga jobb som fritidsledare på Rörsjöskolan. Varje dygn kommer över hundra ensamma barn och ungdomar till Malmö. De flesta är afghaner. De kan persiska. Sara talar persiska. Hon behövs.

Nu, strax efter midnatt, har ett Öresundståg just kommit från Köpenhamn. Sara omringas av unga afghaner – ett dussintal killar och två tjejer.

»Stockholm, säger flera.«

»Det går inga tåg nu – ni måste vänta till i morgon bitti, svarar Sara.«

»Umeå, säger en tjej.«

»Det tar minst tio timmar. Du kan åka senare.« säger Sara.

En kille tittar i sina papper.

»Jag ska till… Hässleholm. En kompis är där.«

Sara Talaee-Mofrad kollar Skånetrafikens app i sin mobil. Klockan 00.53 går ett tåg till Hässleholm. Men den afghanske killen har bara eurosedlar. Malmös växlingskontor har stängt för natten. Han kan inte köpa biljett.

Trycket från flyktingströmmen påverkar nu så många verksam¬heter att Malmö stad har gått in i »krisläge två« för första gången sedan tsunamikatastrofen 2004. Det är Malmö stads krisledning som kallat hit Sara och många andra kommunanställda. Hon ska jobba med flyktingar fram till årsskiftet. Kanske längre.

Flyktingarna berättar om vidrigheter. Om talibaner som mördat älskade familjemedlemmar. Om hur Iran tvingar afghaner på flykt att strida i Syrien. Sara blinkar och sväljer. Försöker fokusera på tidtabeller och klockslag. Arbetspasset slutar klockan 07.30.

»Man måste hälla betong i sitt hjärta. Annars klarar man inte det här.«

Malmö C, 08.46.

Den frustrerade polisen

Polismannen börjar prata. Frustration väller ut. Mest mot den egna polisledningen. Inget namn i tidningen, tack.

»Jag vill inte hamna i någon källare.«

I en vecka har han jobbat här på Centralen. I lysgul väst och uniform står han i morgonrusningen och försöker skilja flyktingar från pendlare. Utkommenderad från sin vanliga tjänst som utryckningspolis.

»Vi är här för att göra inre utlänningskontroller. Ha koll på vilka som kommer till Sverige. Men det är bara ett spel för gallerierna. Det är inga ordentliga kontroller, vi hinner inte. Vi gör dem för statistikens skull.«

Ett snett leende.

»Det handlar enbart om att polis¬ledningen ska kunna skicka ut pressmeddelanden som ger en bild av att, jo, vi har kontroll. Det har vi inte.«

I uniformsfickan: en bunt flygblad på fyra språk. Svenska, arabiska, dari och engelska. »Den som befinner sig i Sverige illegalt kan bli frihetsberövad och avvisad. Polisen har rätt att utföra kontroller av personer för att undersöka om de har laglig rätt att vistas här.«

»En riktig inre gränskontroll tar flera timmar. Då omhändertar man folk. Säkerställer vilka de är. Om vi gjorde så nu skulle hela Rättscent¬rum vara fullt av flyktingar som är inlåsta. Det vill cheferna inte se.«

95 procent av migranterna han möter på Malmö C saknar id-handlingar.

»Den kontroll som görs nu är helt enkelt att jag frågar vad någon heter. Han svarar kanske »Mohammed Ali, född 1997«. Sen är det klart. Helt verkningslöst.«

Polisen kastar en blick på dagens Sydsvenskan, som skriver att 150.000–180.000 migranter väntas komma till Sverige årligen fram till år 2020.

»Kaos. Det går inte. Vi klarar inte av det här trycket. Det slutar med att vi måste upprätta gränskontroll.«

16 utryckningspoliser i Malmö är just nu tagna ur vanlig tjänst för att jobba med flyktingar på Malmö C. Det ordinarie polisarbetet haltar.

»Folk tas från flera enheter – men vi ersätts inte. Färre poliser åker på larm. Ribban höjs. Det krävs grövre brott för att vi ska åka ut. Livet blir lättare för kriminella.«

Malmö C, 09.48.

Skräckslagna ögon

Tolvåriga Joud al-Hammoud från Hama i Syrien spärrar upp ögonen i??skräck. Hon skriker nästan:

»Nej, nej!«

Hon vill inte prata om båtfärden med smugglarna, från Turkiet till Grekland. Inte tänka på den. Inte påminnas om den. Mamma Rabeaa Beski berättar.

»Vi var 56 i en gummibåt. Den tog in vatten. Till slut gick det upp till bröstet på oss. Då dog motorn. Vi var döda, trodde vi. Turkiska kustbevakningen plockade upp oss.«

Familjen – Rabeaa, Joud och femåriga tvillingarna Mouhammad och Moustafa – tog en ny smugglarbåt. Den gick på grund, körde in i en grekisk klippa. Hjälparbetare tog familjen upp på land. Sedan fortsatte flykten: Makedonien, Serbien, Kroatien, Slovenien, Österrike, Tyskland, Danmark, Sverige.

Nu är det bara sista biten kvar. Till Norge.

»Min syster bor i Oslo.«

Öresundståget riktning Sverige, station Ørestad, 10.50.

Den syriske arkeologen

En syrisk arkeolog, från en stad nära gränsen till Irak. Felfri engelska. I flera veckor har han flytt med sin familj.

Nu är han nästan framme i Sverige. Målet. Han är övertrött och desperat och glad och ledsen om vartannat. Snackar nonstop.

»Vi förstår att länder som Sverige och Tyskland inte kan ta emot så här mycket flyktingar för alltid. Men vad ska vi göra? Hur skulle du göra? Ungern vill inte ha flyktingar. Danmark vill inte ha flyktingar. Folk säger: varför åker ni inte till Östeuropa? För att de är rasistiska där! Kolla vad deras politiker säger. De hatar araber. Turkiet är bättre – men det är inte stabilt. Sverige är stabilt, humanistiskt och demokratiskt. Men ni borde se upp! Massor av folk från Irak, Libanon och andra arabländer säger att de är från Syrien för att få stanna i Sverige. Jag är expert på dialekter. Jag hör varifrån folk kommer. Jag kan jobba gratis åt svenska staten. Avslöja dem som fuskar.«

Öresundståget riktning Sverige, Kastrup-Hyllie, 11.03.

Välkomna till Sverige

Elaine och Richard Cook har just landat efter en härlig semestervecka på Sicilien. Nu ska de hem till Malmö.

I samma tågvagn sitter familjen al-Hassan, med tvååringen Mohammed och åttamånadersbebisen Zein. Pappa Adel och mamma Zahraa har bett för sina liv i smugglarnas gummibåt på väg mot Lesbos. Gömt sig för polisen i Ungern. Bråkat med andra flyktingar om minimala utrymmen i Tyskland.

Elaine och Richard ser på familjen al-Hassan. Trötta ansikten. Smutsiga väskor. Fläckiga bananer i händerna. När tåget stannar i Hyllie, första stationen på den svenska sidan, sträcker Richard fram handen mot Adel.

»Welcome to Sweden« säger han.

Adel lyser upp. Kramar Richards hand.

»Tack så mycket!«

Elaine och Richard har bott i Malmö i 17 år. De kom hit när Richard fick jobb som forskare på Astrazeneca i Lund. Nu är de pensionärer och blir kvar i Sverige.

»Sverige välkomnade oss en gång. Nu måste vi hjälpa syrier.«

Richard skakar på huvudet åt Storbritanniens hårdare linje mot flyktingar. Pinsamt att vara engelsman, tycker han.

Köpenhamns hovedbanegård, 14.41.

Vår verkliga ålder

Fyra unga män från Afghanistan. Fyra tuffa uppväxter. Krig, blod, död. Ett land med förlorat framtidshopp. Fyra hjärnor med samma fokus:

»Utbildning.«

De står på perrongen efter två månaders flykt. Iran var värst, där sköt polisen efter dem.

Två ska till Finland, de har släkt där. Två vill till Sverige. När vi frågar hur gamla de är tittar de på varandra och ler lite generat.

»Ska vi säga vår verkliga ålder?«

Det gör de. 23, 21, 20 och 23 år. Till myndigheterna tänker de uppge att de är 16. Varför?

Annonce

Artiklen fortsætter efter annoncen

Annonce

»Vi tror att det är lättare att få stanna då.«

Nu ler ingen.

Köpenhamns hovedbanegård, 15.07.

Barn på flykt

Jalilham Hassan är tretton år. Jagad blick, liten kropp. Hemma i Afghanistan sköt talibaner ihjäl hans syster och hans bror, berättar han. Jalilham drar upp jeansen. Ett magert pojkben. Ett ärr.

»Jag har också blivit skjuten.«

Efter två månaders flykt står han med sin femtonårige kompis Zulfiqar på en perrong i Köpenhamn och funderar: Hur ska vi undvika att fastna hos svenska polisen?

»Vi ska till Oslo. Mamma och pappa är där.«

Problemet: Om svenska polisen upptäcker ensamma barn som reser i en utsatt miljö så måste de larma sociala myndigheter. Då fastnar man, så mycket har Jalilham och Zulfiqar förstått. Inget Oslo, åtminstone inte direkt.

Men kanske om de hittar en flyktingfamilj som ska till Oslo – kanske kan den familjen låtsas att Jalilham och Zulfiqar är deras barn och resa med dem?

Under flykten blev de fångade och slagna av den iranska polisen. Svenska polisen gör nog inte så, tror de.

Men nog ändå bäst att försöka smita förbi, tänker de. Jalilham upprepar sitt mantra.

»Vi ska till Oslo.«

Malmö C, 21.55.

Barn blir vuxna

Swebus nattbuss mot Oslo ska snart avgå. Nästan alla passagerare är migranter. Så har det varit i ett par år nu, säger chauffören Charlie Gyllenspetz. Ibland är de så desperata att de gömmer sig i bussens bagageutrymme.

Några poliser hjälper passagerarna att komma rätt – och spanar efter om det finns ensamma barn bland flyktingarna. I så fall måste polisen ringa socialtjänsten. I teorin ska socialen då ta hand om de ensamma barnen. I praktiken sticker barnen ofta iväg.

En annan polis, Kristoffer Hansen, har märkt att barn nu har börjat låtsas att de är vuxna. De säger att de är över 18 år. De har lärt sig att de kan slippa att bli omhändertagna då.

»De vill kanske vidare till Finland eller Norge. Men ofta ser man direkt att de är små.«

Hur gammal är den yngsta du träffat som var på flykt ensam?

»Han var tio.«

Öresundståget mot Köpenhamn, Tårnby, 22.57.

Tågvärden

»Får jag be om biljetterna?«

Tågvärden Jenny Persson älskar sitt jobb. Mötena. Människorna. Men de senaste veckorna har tagit på krafterna. Jobbigast: volontärer som sprungit på och av tågen på Kastrup för att ge vatten, mat och leksaker till flyktingar ombord.

»De menar väl, men det blir kaos. Tänk själv. Alla väskor. Alla flygresenärer. Och så volontärerna som både ska på och av på en minut.«

Nästan alla flyktingar har biljetter, säger Jenny. Men ibland har de inte det. Då kan det bli jobbigt. Vissa kolleger låter flyktingarna åka gratis.

Själv tycker hon det är fel. En tågvärd ska behandla alla lika.

»Ska jag ge hemlösa och andra fattiga utan biljett böter men låta flyktingar utan biljett åka?«

En gång bad Jenny en biljettlös flyktingfamilj stiga av på Kastrups station, före bron. ”Ni kan köpa biljett på Kastrup«, sa hon. Andra passagerare reagerade. ”Show some humanity!« skrek någon.

Jenny gick därifrån. Hon slängde inte av familjen.

Utanför nätverket Refugees Welcomes barack, Malmö C, 23.48.

Doft av frihet

En kopp te i handen. Ett leende på läpparna. För fem minuter sedan kom Parvis och hans gravida fru Birivan med ett tåg till Malmö.

Tretton dagars vidrig flykt från norra Irak och Iran, undan IS och förföljelse från iranska staten, är över.

Artiklen fortsætter efter annoncen

Annonce

Nu ska de vila några timmar innan de fortsätter till…

Parvis kollar i sin mobil.

»Karlskoga! Så heter det ja.«

Nattluften är råkall och Malmöfuktig. Parvis tar ett djupt andetag.

»Frisk luft. Jag har en så bra känsla. Det doftar frihet. Demokrati.«

Vad heter ni i efternamn? frågar jag. Parvis leende slocknar. Han byter några ord på kurdiska med Birivan. Sedan kommer leendet tillbaka, ännu bredare.

»Vi kom just på att vi kan säga det. Vi är fria nu. Behöver inte vara rädda mer.«

Han drar in ny luft i lungorna.

»Sharafipour. Vårt efternamn är Sharafipour.«

Læs mere:

Annonce

For abonnenter

Annonce

Podcasts

Forsiden