När den ekonomiska krisen drabbade USA 2008 förstod vi snabbt en sak: det finns pengar. Vi har råd. 700 miljarder dollar kostade det den amerikanska staten att rädda bankerna undan konkurs. Pengar som inte hade funnits tidigare när det till exempel gällde att förhindra global uppvärmning, rädda utrotningshotade djur eller ge fattiga människor sjukvård var plötsligt tillgängliga. Över en natt kunde den amerikanska kongressen enas om en utgift på 700 miljarder dollar för att rädda finansinstituten. Ingenting kunde visst vara viktigare än att göra så att kapitalismens kris aldrig blev en kris för kapitalisterna.

Vid det här laget har vi också lärt oss på vilket sätt vi ska förklara krisen. Den var utslag av en girighet som löpt amok. Den berodde på att personer inom finansvärlden hade investerat i papper, i lån, i förväntningar på värden som egentligen inte existerade. Den var resultatet av att investerare inte investerade i den verkliga produktionen. Den var resultatet av spekulation.

Det märkliga med de här förklaringarna är att de egentligen bara betyder en sak: krisen berodde på att kapitalisterna hade betett sig som varje god kapitalist bör bete sig. De hade ”varit giriga”, det vill säga de hade sökt största möjliga vinst. Och de hade gått dit de trodde att vinsterna fanns. Så agerar alltid kapitalet, så måste kapitalet agera. Om det går att göra vinst på bilproduktion så går kapitalet dit; om det går att göra vinst på vapenhandel så går kapitalet dit. Och om det går att göra vinst på derivatahandel så går kapitalet dit. Att spekulera är också ett drag utan vilket ingen kapitalistisk produktion skulle vara möjlig. En kapitalist köper arbetskraft och produktionsmedel för att framställa varor som möjligen kommer att gå att sälja. Man spekulerar – och måste spekulera – i framtida vinster.

Dessutom: om krisen berodde på felaktiga psykologiska drivkrafter i finansvärlden, på girighet och förväntningar och fantasier – varför motiverades då statens investeringar för att rädda den med samma psykologi? Kongressbeslutet om miljarderna till bankerna handlade inte om investeringar i materiell produktion. Det var nödvändigt, hette det, för att återvinna förtroendet för marknaden.

KRONIKEN PÅ DANSKDet eneste, der er tilbage, er kalkuler

Den senaste ekonomiska krisen i USA hade föregåtts av en utveckling där löntagarna sedan tre decennier tillbaka hade fått en allt mindre del av produktivitetsökningens vinster och ägarna hade fått en allt större – en utveckling som ligger i linje med kapitalets intresse att köpa arbetskraften så billigt som möjligt. En arbetsmarknad skiktad efter kön och etnicitet, utlokalisering av produktion till låglöneländer, arbetslöshet och en försvagad facklig organisering är alla fenomen som gynnar kapitalansamling.

Men i kapitalets intresse ligger också – eftersom någon måste köpa det som produceras - att hålla efterfrågan uppe och köpkraften stark. När kapitalistklassen under de senaste decennierna har lyckats väl i det första ledet innebär det därför också ett misslyckande i det andra. Lösningen blev en ökad kreditmarknad. Kulturgeografen David Harvey skriver i ”The Enigma of Capital: And the Crisis of Capitalism” att år 1980 hade det genomsnittliga amerikanska hushållet skulder på 40 000 dollar – i dag är motsvarande siffra 130 000 dollar. Att låta även människor med små och osäkra inkomster, till låg ränta, låna till främst bostäder var ur kapitalistisk synvinkel en nödvändighet.

Den ekonomiska krisen orsakades alltså – föga förvånande – av det kapitalistiska systemet som sådant. Ekonomiska kriser har genom historien alltid följt detta system. Men för att undvika den systemkritik som egentligen borde ha varit att vänta skapade systemets försvarare snart en ny berättelse, som kretsade kring vad som presenterades som externa faktorer (psykologi, finansiell korruption, fartblindhet, girighet etc).

Och resultatet? Ja, resultatet blev – paradoxalt – ett spridande av den kapitalistiska logik som bygger på ett enda: kalkylen. Beräkningen. Räknandet. Det kvantitativas företräde före allt annat.

Fyra år och en svensk valrörelse senare kan jag se vad den ekonomiska krisen innebar för Sveriges del. Den innebar ett långsamt farväl till det gemensamma politiska tänkandet till förmån för det individuella ekonomiska räknandet. Krisen blev en kris inte för kapitalismen – utan för själva det politiska.

Att tänka politiskt innebär att i kvalitativa termer söka svar på vad man vill med det gemensamma. Det är, som filosofen Antonio Gramsci skriver i ”Quaderni del carcerePrison”, att ägna sig åt ”den centrala mänskliga aktiviteten, sättet på vilket det enskilda medvetandet träder i förbindelse med den sociala och naturliga världen i alla dess skepnader”.

Ett val till riksdagen är – borde vara – en inbjudan till en sådan aktivitet, ett sådant tänkande. Men det som hände i den svenska valrörelsen 2010 var att vi – av medier, politiska kommentatorer, ledarskribenter och politiker – inbjöds till en helt annan aktivitet, nämligen räknandets. När vi anropades som – borde ha anropats som – politiska subjekt anropades vi i stället som ekonomiska sådana. Den fråga vi genom våra röster förväntades svara på var inte ”Vad vill jag med det gemensamma?” utan ”Hur tror jag att min egen plånbok kan växa mest?”

Den söndag som föregick valsöndagen ägnades hela förstasidan i Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter åt riksdagsvalet. ”Så påverkar valet din plånbok” löd rubriken. Underrubriken löd: ”Räkna ut hur din ekonomi blir med blått eller rödgrönt styre”. I en specialguide fanns tabeller för hur mycket en tvåbarnsfamilj, en ensamstående förälder med ett hemmaboende barn, en student, en arbetslös, ett pensionärspar, en ensamstående pensionär med bostadstillägg och en sjukskriven person med sjukpenning skulle få i plånboken per månad med alliansens respektive de rödgrönas budgetförslag.

Tidningens valsatsning är en utmärkt sammanfattning av hur det politiska samtalet såg ut detta valår. Som de rödgrönas partiledare skrev i en gemensam debattartikel ett drygt halvår tidigare: ”Valet 2010 handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha och vilken människosyn politiken ska utgå från för den regering som ska leda vårt land in i framtiden”. Och svaret blev: Sverige är inte primärt ett samhälle – det är ett företag, Aktiebolaget Sverige, vars främsta syfte är att gå med vinst. Medborgarna i landet, eller snarare delägarna i företaget, förväntades agera som just företagare, det vill säga rösta i enlighet med det som gynnade den egna lilla firman, den egna plånboken.

Men eftersom de som aspirerade på att leda och representera AB Sverige inte kunde säga vad var och en skulle få för pekuniära för- och nackdelar med olika förslag, delades vi in i grupper – pensionärer, barnfamiljer, studerande etc – och så antogs vi rösta efter de förslag som gynnade vår egen lilla grupp. Det var ett strikt ekonomiskt tänkande där ett pekuniärt egenintresse förväntades resultera i en politisk röst. Problemet var bara att vid det här laget var den politiska rösten helt färgad av det ekonomiska. Problemet var att vid det här laget var tanken om ett samhälle helt ersatt av tanken på ett företag. Så vad röstade vi om? Inte om politiska idéer om ett samhälle, utan om privata kalkyler av ett företags ekonomi.

De svenska politikerna hade också lärt sig att räkna och de hade kommit fram till att 2/3 är mer än 1/3. Förutsatt att denna tvåtredjedelsmajoritet av väljarna inte tänkte politiskt - det vill säga inte tänkte i kvalitativa termer på det gemensamma utan enbart kvantitativt räknade på sin egen plånboks tillgångar – var det allt man behövde veta för att vinna ett val. Så om denna välmående svenska majoritet slogs de politiska partierna. Från höger till vänster var det en otrolig omsorg om våra plånböcker. Man utlovade skattesänkningar för de välbärgade, statlig subventionering av städning, barnpassning och trädgårdsarbete, borttagande av förmögenhets- och fastighetsskatt.

Och de andra? De som hade blivit utförsäkrade från de allt hårdare reglerade sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna? De som arbetade inom en servicesektor där lönerna kan vara så låga att ett heltidsjobb inte täcker utgifterna? De som aldrig hade haft ett jobb? Ja, i siffror var de för få för att avgöra ett val, givet den egoistiska väljarkår vi antogs vara och också lydigt blev. Så dem struntade vi i.

Och de människor i andra länder som för låga löner och utan rättigheter syr våra billiga kläder eller försöker hitta något av värde i våra snabbt kasserade mobiltelefoner? Eller den natur som i allt snabbare tempo krisar på grund av vår jakt på tillväxt? Den människa som föds till jorden om hundra år och fortfarande ska kunna odla marken, andas luften och dricka vattnet? Ja, de saknar rösträtt i svenska riksdagsval. Så dem struntade vi i.

Och om det ändå fanns någon stackars väljare kvar som tänkte politiskt, som tänkte solidariskt, så fick denna bannor av ingen mindre än det socialdemokratiska partiets dåvarande ordförande Mona Sahlin, som avgick efter att partiet hade gjort sitt sämsta val någonsin. I sitt avskedstal på socialdemokraternas förtroenderåd den 4 december 2010 berättade hon om en erfarenhet hon hade gjort under valrörelsearbetet, och som hon aldrig ville göra igen. ”Jag vill aldrig mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor lite uppgivet säger: ’ja, jag ska rösta på er – trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra’”.

Här skriver Sahlin historia och hon gör det genom att säga att hon aldrig mer vill uppleva en solidarisk väljare. Hon vill aldrig mer uppleva en politisk människa, som inser sina privilegier – i Sverige, i världen – och som röstar utifrån en annan vilja, känsla eller dröm om världen och människorna och framtiden än utifrån en önskan om att försvara sina egna privilegier. Aldrig mer vill hon vara med om en valrörelse där en privilegierad väljare tar den icke-privilegierades parti genom att rösta mot sina egna ekonomiska intressen. Aldrig mer solidaritet, sa partiordföranden.

Och är det inte precis detta som händer runt om i Europa just nu? Det politiska förklaras icke önskvärt. Politiken, demokratin, folket – plötsligt har de förvandlats till storheter man inte riktigt vågar lita på. Storheter som kanske inte kan räkna, och därför inte kan anförtros makt.

Lyssna på de här orden från nyhetsrapporteringen i november förra året: Orosmoln, handgranat, chock, hot, riskfaktor, kalla kårar. Vad tror ni att de beskriver? Nej, det är inte fallande börskurser och krisande företag. Det är demokratin. Hotet om demokratin.

När Greklands tidigare premiärminister Giorgos Papandreou deklarerade att han tänkte utlysa folkomröstning om EU’s räddningspaket för Grekland fylldes tidningsspalterna och radio- och tv-sändningarna av dessa rädslans ord. Att använda ett politiskt demokratiskt instrument, en folkomröstning, när så mycket stod på spel – ja, det jämfördes av Irlands Europaminister Lucinda Creighton med att ”kasta in en handgranat” i diskussionen. För, som hon sa, ”toppmötet hade ju precis gjort upp om hur osäkerheten i eurozonen ska hanteras”. Och så kommer folket. Hotet om folket. Tänk om de inte räknar rätt? Tänk om de inte räknar såsom systemet för att överleva som system måste räkna: bankerna och finansinstituten måste räddas – folket måste betala.

För denna absurda idé om en folkomröstning fick Papandreou avgå. Grekland hade inget val; nu följer de den internationella valutafondens och Eurogruppens riktlinjer – och beviljas lån mot lydnad inför kraven på nedskärningar i offentlig sektor, sänkta löner, höjd moms och privatiseringar. På land efter land ser vi samma krav ställas. Det tycks som om vi är fria att rösta fram nya regeringar, men inte en ny politik.

Den ekonomiska kris som startade i USA och spred sig till Europa har lärt oss en sak: vi har råd att rädda kapitalismen. Och det är det enda vi har råd med. Vi har inte längre råd att tänka solidariskt, att tänka politiskt, att välja mellan olika politiska alternativ. Allt som återstår är kalkylen. Allt som återstår efter kapitalismens kris är mer av kapitalism.