När den ekonomiska krisen drabbade USA 2008 förstod vi snabbt en sak: det finns pengar. Vi har råd. 700 miljarder dollar kostade det den amerikanska staten att rädda bankerna undan konkurs. Pengar som inte hade funnits tidigare när det till exempel gällde att förhindra global uppvärmning, rädda utrotningshotade djur eller ge fattiga människor sjukvård var plötsligt tillgängliga. Över en natt kunde den amerikanska kongressen enas om en utgift på 700 miljarder dollar för att rädda finansinstituten. Ingenting kunde visst vara viktigare än att göra så att kapitalismens kris aldrig blev en kris för kapitalisterna.
Vid det här laget har vi också lärt oss på vilket sätt vi ska förklara krisen. Den var utslag av en girighet som löpt amok. Den berodde på att personer inom finansvärlden hade investerat i papper, i lån, i förväntningar på värden som egentligen inte existerade. Den var resultatet av att investerare inte investerade i den verkliga produktionen. Den var resultatet av spekulation.
